Övriga texter

Triol

Civilisationernas sedimenteringar, sammansmältningen av natur och kultur. Det är Jöran Österman, den stora sorgen över skönhetens bräcklighet. Texten som lyser genom vattnet, texten om vattnet genom livets och människans historia; havet, dopet, ålderdomens uttorkning.

Eller sanden, tillståndet innan sedimenten, som om någon kunnat göra geologin baklänges, från alla möjliga stränder och öknar i världen. Ett världssediment som ännu inte satt sig utan hålls åtskilt i systematiskt ordnade glaskärl, rena och översiktliga som i ett laboratorium.

Och så den stora lovsången över glömskans tid, ”It will pass”. Även där tanken på sedimenteringar, historiens oändliga mängder av lagrad glömska, svärta. Porträtten som ingen längre kan tolka, gravstensbilderna som fräts sönder i kanterna, naturen som erövrar kulturens magiska avbilder.

En litterär association går till Lotta Lotass. I hennes romaner vandrar mänskligheten omkring bland sina egna minnen i ett arktiskt stillastående landskap. Deras berättelser är fragment av ordningar som bildar en ny ordning, skärvornas taxonomi. I Jöran Östermans porträtt av de längesedan döda är oåtkomligheten den skönhet som smärtar mest. Aldrig mer ett ord, aldrig en känsla, bara denna anfrätta skugga av människa. Eller de bokryggar som står stumma mot betraktaren i ”just visiting”. Kunskapens alla avlagringar i sina skyddande band, människans som bibliotekskatalog, sprucken i bindningen, men fortfarande ordnad.

I det stora verket ”Hölje” koncentreras Jöran Östermans minnesutforskning. Gravstensporträtten kompletteras med de geologiska minnena från olika platser på jordklotet och centralt placerat finner man ett gyllene, helt slutet och solitt minnespalats. Men inte ett klassiskt minnespalats, vars öppenhet och oöverskådlighet lockar historiens och analysens tanke, utan en avvisande och stängd, oåtkomlig och närmast pråligt polerad byggnad. Ett självbelåtenhetens skinande monument kring det som lämpligen minns, en ouppnåelig borg, skyddat av en vallgrav där den pråliga ytan speglas i vattnet. Vad finns därinne? Meriterna, medaljerna, maktens omätliga skryt-cv? Och längst ner, allt från minnets skuggsida; massakrernas tal, skammens utbredning eller de högst mänskliga och vardagliga tillkortakommandena. Glömskepalatset.

Minnet som människa, palats och geologi.

Tid och vemod – Jöran Östermans grafik

Jag har alltid föreställt mig Jöran Österman som en samtida pre-rafaelit. En arvtagare i norra Hälsingland till den där engelska konstnärsgruppen som vurmade för en tid i konsthistorien när handens och tankens arbete ännu inte var åtskilt, tiden innan Rafael.

Det är minnet från en utställning på Galleri Näcken i Hudiksvall som spökar. En av hans grafiska bilder där visade en ett kvinnoansikte under vatten. Oerhört drömskt, poesi i sak och tankarna gick direkt till Millais, fast mycket bättre, inte så teatralt poserande.

Jag påminner honom om bilden när vi träffas en kylig aprildag i hans grafikverkstad i Bergsjö och vi dras omedelbart in i en vindlande diskussion om begravningsseder, minnets bristande varaktighet och det
islamska bildförbudet. Allt utifrån en ny och stor grafisk serie där han arbetar med original hämtade från gravstensporträtt från södra Europa, halvt upplösta, förvittrade ansikten.

När vi återvänt till fast mark tror han att det nog var en akvarell, den där bilden på Näcken. Fast jag minns det som typisk Jöran Östermangrafik. Troligen har han rätt eftersom hans grafiska bildvärld vuxit fram de senaste femton åren. Han använder en djuptrycksmetod som moderniserat grafiken och låtit den smälta samman med både fotografien och digitaliseringen. En positiv film genomlyses med uv-ljus mot en plastöverdragen tunn plåt. Där ljuset kommer åt härdas plastytan och avvisar färgen.

- Sen kommer den skapande handen, säger han, i själva tryckförfarandet. Den där fascinerande sammansmältningen hantverk-konst. Den gamla grafiska konsten höll på att utplåna sig själv, det historiska arvet
hotade att döda själva konstformen. Den nya tekniken är snabb, den är väsentligt enklare och inte lika bemängd med lösningsmedel och syror som exempelvis etsningar och akvatint var. Traditionen ligger i själva
trycket, det är hederligt grafiskt hantverk. Det här har räddat grafiken och är stort hos den yngre generationen.

Jöran Österman är upplärd i den gamla traditionen, men har fått kämpa en lång kamp för att hitta vägen till ett eget uttryck. - Jag ville sluta med grafiken ett tag, det var för mycket lösningsmedel, det var brist på
lokaler, jag var ambulerande grafiker som arbetade än i Umeå, än i Sundsvall, fast jag hela tiden bodde i Bergsjö. Men så kom den nya tekniken, den passade mitt sätt att arbeta.

Någonting annat kom också in, det gamla sockenhäktet i Bergsjö blev nämligen hans, efter några års förberedelser och arbete stod en egen grafikverkstad där, på gården till det gamla tingshuset. Det är en
trivsam och välordnad lokal där ljuset faller in genom de gallerförsedda små fönstren högt under taket och väggarna verkar utbrottssäkert tjocka.

Ungefär mitt i vårt samtal säger Jöran Österman några ord som blir alldeles avgörande. Det är ganska ovanligt med sådana ord. Det är som altaret i templet, kärnan som hela samtalet samlas kring och som vi
därefter aldrig lämnar. – Tid och vemod, det är mina två grundbegrepp.

Det är så högtidligt vackert att ängeln nätt och jämt vill gå ut genom häktesdörren och den postmoderna tidens distanserade ironi dunstar, som om den aldrig funnits. Tid och vemod. När jag kom in i häktet drog han
just två provtyck genom grafikpressen. Det var några bilder av de förvittrade gravstensporträtten, halvt skönjbara ansikten från en gravsed som inte är vanlig i vårt land, inte än i varje fall. Det är tid och vemod. Kanske är det så människan egentligen minns, i fragment, och jag tänker på uttrycket ”allt levande sörjer”.

- Allvaret har inte funnits i samtidskonsten. Under 1980- och 90-talet var det en oskriven lag att framför allt inte vara sentimental eller känslosam i sina bilder. Vi fick en bildvärld som inte talade till hjärtat, det var svalt och ironisk och i allmänhet ganska ointressant. Så länge jag varit konstnärligt verksam har det existentiella allvaret
inte varit framträdande. Men de senaste åren har det skett en förändring. Nu är det tillåtet att tala allvar igen.

Och så säger Jöran Österman att även den mest aktuella installationskonsten av idag reser de verkligt allvarliga frågorna om människan och hennes roll och ansvar. Han berättar utförligt om en videoinstallation han sett i Venedig, av den engelske konstnären Mark Wallinger. En upptagning i slow motion från en ankomsthall på Heathrow, en filmsekvens till Händelmusik som hade nästan bibliskt tonfall med alla dessa människor som strömmade in från ett anländande plan och som alla hade sin ”kallelse”, allt efter ställning, klass, kön. – Det var
oerhört allvarligt och återhållet politiskt, allra sist kom nämligen en ensam och villrådig invandrare genom portarna.

- Videokonsten har verkligen vuxit in i sin kostym, konsten börjar återerövra allvaret, det är inte bara fladdrig handkamera längre. Likadant var det på Whitneybiennalen i New York som jag besökte ett år efter 11
september.

Men hur ska videokonsten någonsin nå ut på en marknad, undrar jag? Man kan väl inte köpa videofilm som konstverk, eller? – Konstnärsrollen förvandlas, från producent av olika alster till ett slags kunskapsbank
för bilder, svarar Jöran Österman. Och att se en videoinstallation är egentligen inte underligare än att se en balettföreställning, den kan man inte heller ta med sig hem och hänga på väggen.

Den egna konstnärsrollen fyller Jöran Österman på det sätt han säger. Förutom den konstnärliga produktionen har han haft tjänster som projektledare, både i Movikens gamla masugn, ”Moviken Art” och som konstnärlig ledare i EU-projektet med Bergsjö konsthall. Det som framgångsrikt satte fokus på det ovanligt stora antalet konstutövare i den lilla, och tämligen fattiga Hälsingekommunen Nordanstig.

Någon romantiskt geni i glesbygden är han minst av allt, han är uppdaterad och intellektuell. Och pre-rafaelit då? Liknelsen är kanske inte så långsökt. Innan vi lämnar häktet berättar han om planerna för en utvidgning av verkstaden, mer grafiskt arbete ska det bli, gamla blytyper är redan inköpta, och han har redan använt egna, handsatta texter i böcker med sin säregna grafik. Bokbinderi kan han inte än, men efter var jag hör så ivrar han för det också.

Jan-Olov Nyström